Lyssnar mycket på talböcker just nu och medan jag diskade ett lass med nappflaskor och stekpannor, lyssnade jag på 'How to build high selfesteem' av Jack Canfield. Han sa, Om du behandlade dina vänner så som du behandlar dig själv, hade du inte haft några vänner kvar.
Det passar in på så många, inklusive mig själv. Så mycket jag förebrår mig själv. Om jag bara gjort si, om jag bara sagt så, om jag varit lite smalare om magen, mindre näsa, gladare och roligare.... Om du kritiserat någon av dina vänner på det viset, hade dom stannat då? Så varför gör vi så mot oss själva?
Det första steget till att må bättre, måste vara att sluta hacka på både oss själva och andra.
Jag försöker att byta alla negativa tankar, i alla former, till positiva. Detta efter att ha lyssnat på 'Munken som sålde sin Ferrari'. Det är mycket svårt att göra det, och när jag började notera de negativa tankarna jag hade, insåg jag också hur många dom var. Negativa tankar är som, som... kvicksand som drar en neråt. Får dom fäste så gror dom och blir allt fler och tillslut blir man som en tecknad figur som går runt med ett mörkt moln ovanför sig jämt. Man går helt enkelt runt med negativ energi.
Så jag började sträcka på mig, påpeka allt bra med mig själv (för mig själv). Exempelvis den där magen, har burit de två viktigaste personerna i mitt liv. Jag skapade dom inom mig, det satte spår som nu är fina minnen av graviditeter. När jag tänker negativa tankar, byter jag alltså ut dom mot positiva, sträcker på mig och ler. Känner jag att det är något som behöver göras något åt, då gör jag det istället för att kritisera mig tyst om och om framför spegeln, det skapar bara sorg i hjärtat. Alltså, gör något åt det om det behövs eller förlika dig med att det är så här det är!
Se på dig själv och beröm allt du är! Du är vacker, speciellt den där utmärkande näsan som är en tillgång, ett kännetecken för dig. Du är ofta glad och rolig, ibland allvarlig och rak. Du har rätt till att vara som du är och det är fint och bra!
